joharen

jag vet inte vad jag har kvar att säga till dig längre

snälla säg någonting som håller mig kvar

ni fattas mig

snus.
för fan

hej jag heter jo hej jag heter jo hej jag heter jo hej jag heter jo hej jag heter jo NEJ jag heter jo



your best cause of action is to keep things simple

Feberyra. Som pesten, fast utan själva sjukdomen. Bara de påträngande symtomen.
Jag vet inte om jag vill förstå längre. Och det är väl där gränsen går? Vilja, val, tvinga, tvång.
Tittade igenom gamla bilder, hittade denna understående. Känns sjukt att bli påmind om en tid utan hår, utan tattuering och utan gränser. Fan. Herman kanske har rätt, jag HAR blivit en gammal kärring.

Jag stiger upp, stiger fram tar ett steg till faller vill inte att detta ska hända igen men
jag stiger upp, sätter på den där låten du borde veta vilken du borde skrika ut den du borde förstå den.
Nu vänder vinden den stannar, säger "GÅ DÅ FÖR FAAAAAN!", jag tror att jag skymtar dina naglar genom huden på min underarm, där den är som tunnast. Där din röst är som tunnast, där har jag makten.
Men du, det är bara döda celler, vi kan lika gärna skita i alltihopa. Vi kunde haft allt, vi kan omvärdera, skulptera dessa vackra cell-lik till klövar, till horn.
Skapa vårt egna helvete.
Vi kan säga att det existerar ett vi under dessa omständigheter,
jag stiger upp. Du ligger kvar

Your tongue is sharp
but I miss the taste of it

You said time heals
there's not enough of it

Your fear is crowdin'
And there is still
no place
for someone
like me to fill

Don't know about luck
but I know the lack of it

Don't know about luck
but I'm losing track of it

Jag brast och nu är jag bara brister. Bruten på mitten tack nej hej
Du tänjer mig till bristningspunkten, alltid.
Ha ha hade hoppats på något annat kanske.
Men jag skyller på dig.



baaaaaaaaaaaaaaahahaaaaaaahaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaajssssssssssssss